Sara Leffler

Början på en lång resa

Som jag skrev i förra inlägget så skulle vi få träffa en läkare som skulle titta på hjärtat. Eller ja, en barnmorska som var mer inriktad på sådana här saker antar jag. Vi var ju otroligt oroliga men hon var väldigt varm och trevlig. Hon berättade innan att hon inte skulle prata så mycket medan hon undersökte och att det inte betyder att något är fel. Jag var väldigt kissnödig sedan innan (det stod att man ska komma dit med fylld blåsa) och efter kanske 10 min- 15 min in i undersökningen så kunde hon fortfarande inte se allt i hjärtat ordentligt då bebis låg med ryggen mot magen så jag fick gå på toa för att se om hon skulle röra på sig men det gjorde hon inte. Jag fick snurra runt på undersökningsbordet och hon "dallrade" på min mage för att försöka få bebis att röra på sig men nej, det gick inte. Då sa hon efter ytterligare 15-20 min att vi skulle få träffa en barnkardiolog som är ännu duktigare och är specialist på att undersöka hjärtan. Men hon sa också att det betyder inte att något är fel men hon kunde inte få till de bilder som krävdes och kunde därför inte godkänna hjärtat, men att det berodde på hennes kunskap och inte nödvändigtvis det lilla hjärtat. 

Nästa tid fick vi på tisdagen 4 dagar senare i vecka 21 (20+0), då fick vi träffa barnkardiologen som är överläkare. På den här undersökningen var jag också otroligt kissnödig men hade inte möjligheten att tömma blåsan, tillslut hade jag ont för att jag var så kissnödig. Fick sedan veta att det knappt spelar någon roll om blåsan är fylld eller inte... jaja, I vilket fall som helst, hon var otroligt noga och undersökte hjärtat i säkert 40 minuter utan någon paus. Bebis låg fortfarande åt "fel" håll vilket gjorde undersökningen svårare men läkaren kunde nu bekräfta att vår lilla flicka har ett hål i kammarväggen och hon hon kunde inte heller se aortabågen men sa att det kunde bero på hur hon ligger i magen. Jag hade ju förstått sedan innan att något var fel, även om alla sa att det inte behövde vara så. Jag hade redan börjat bearbeta att vår tjej hade hjärtfel, även om det kändes som om en matta drogs undan mina fötter nu när det blev bekräftat. Min sambo tog nog det här ultraljudet hårdast då han hade levt på hoppet om att de bara inte kunde se hjärtat ordentligt. Vi satt ett bra tag med läkaren och pratade och hon förklarade det hon hade sätt men ville självklart boka in en ny tid för att se hur allt låg till med aortan (den stora kroppspulsådern). Hon skulle ringa dagen därpå för en tid samma eller veckan efter så att hon och en till hjärtspecialist kunde titta.

Redan samma dag fick vi ett samtal och fick en tid dagen efter. Hon hade fått tag på en tid med en annan barnkardiolog och bokade den så att vi skulle få komma in så snabbt som möjligt. Nästa dag får vi träffa två barnkardiologer som var otroligt trevliga och de satt faktiskt och pratade och förklarade medan de gjorde ultraljudet, de visade oss vad de letade efter och det kändes som om man faktiskt var delaktig i att försöka hitta allt (även om vi självklart inte ser vad som är vad via ultraljud). Nu hade jag faktiskt struntat i att ha fylld blåsa och i början låg bebis åt "rätt håll" äntligen fick de till några bra bilder! Efter ungefär 40 minuter så får vi gå till väntrummet då överläkaren (som gjorde ultraljudet dagen innan) skulle komma in och titta på bilderna osv. tillsammans med dom andra två. Efter en liten stund fick vi komma tillbaka in. Som hon berättade dagen innan har vår dotter VSD (hål i kammarväggen), sedan berättade hon att även om de inte kunde se hela aortan på grund av hur bebis låg (hon vände sig sedan), så kunde dom se delar här och var och att det inte fanns något backflöde vilket innebär att den finns där! Däremot är aortaklaffen för smal och vad jag uppfattade det som, även aortabågen men just nu ser flödet bra ut som tur är. Sedan är även lungpulsådern lite för stor. Även nu fick vi sitta ett bra tag och prata, fråga och hon ritade upp för oss på papper hur det såg ut. Äntligen hade vi fått svar...

Hon sa att bebis förmodligen kommer att behöva opereras tidigt på grund av aortan (Hypoplastisk aortabåge kallas det här hjärtfelet). Sedan kommer det eventuellt behöva sätta ett band runt lungpulsådern och om hålet i kammarväggen är för stort så kan de då väntas med att sys ihop. Allt är väldigt nytt för oss och det är otroligt mycket information att få, ta in, bearbeta och komma ihåg. Vi fick även frågan om vi ville gå vidare med graviditeten eller avbryta, men en abort fanns inte på kartan så vi tackade nej till det där och då. Läkaren sa att det är rutin att fråga vid sådana här "upptäckter" men att hon tror att vår flicka efter operation/er kommer få ett långt liv som vem som helst vilket var väldigt skönt att höra. Aortan kan bli smalare under fosterstadiet men kan också bli större så just nu vet vi inte hur allvarligt det kommer att vara när hon föds men vi kommer att få gå på hjärtultraljud var 4:e vecka (som det ser ut just nu) fram tills förlossningen. Jag kommer även att få göra tillväxtultraljud på bebis var 4:e vecka från vecka 28 då jag fick svår havandeskapsförgiftning förra graviditeten. Plus att jag går och tar prover/blodtryck varannan vecka hos barnmorskan. Så det kommer bli en hel del besök hos både MVC och på Östra här framöver. Men jag måste säga att jag är oerhört tacksam över att hjärtfelen upptäcktes i tid och att dom kommer att vara beredda med ett team ifall det skulle behövas när hon föds. Jag är också otroligt glad över att faktiskt bo i Göteborg då det är här och i Lund de är bäst på hjärtan.

Så ja, det kommer att vara en otrolig tuff tid framöver och jag har redan gråtit mig till söms många nätter men det KOMMER BLI BRA, för det finns inget annat. Det måste bli bra och så är det. Men jag tror inte att jag kommer förstå fullt ut förrän jag håller min dotter i min famn, och om jag är orolig nu så kommer jag att vara hundra gånger mer orolig då. Just nu njuter jag av att vara gravid, för i min mage känns det som om hon är skyddad, jag känner hennes sparkar och det känns som om hon är trygg. Så jag tänker försöka njuta av den känslan så länge det bara går. Förhoppningsvis visar hjärtultraljudet nästa vecka att läget är stabilt eller har blivit bättre, vi håller alla våra tummar och tår. Vi älskar dig redan så mycket vårt lilla hjärtebarn <3

 

                                

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas