Sara Leffler

När allt inte går som tänkt

Så otroligt längesedan jag skrev nu, men jag känner att jag behöver skriva. Både för att det är skönt att få skriva av sig, speciellt när man går igenom mycket. Men också för att komma ihåg, se tillbaka och se hur man tänkte och kände just då. Jag vet inte hur mycket jag kommer att skriva, eller hur ofta men det känns skönt att ha ett forum där tankarna kan flöda. Det var ca ett år sedan jag skrev sist och mycket händer på ett år. I julas, den 19 december fick jag ett tydligt plus på stickan. Jag var gravid! I smyg köpte jag en body och ett par matchande leggings där det stod "born in 2018" på. Den 21 december åker jag, sambon och sonen till Österrike och det var inte förrän den 24 december som jag gav sambon dessa små kläder på julaftons morgon. Han blev jättechockad men efter att ha smält det, väldigt glad. Resten av familjen överraskade vi på kvällen då sonen fick öppna ett paket där det låg en syskonbok i. Alla blev självklart superglada!

I början mådde jag ganska illa, spydde aldrig men jag hade otroligt svårt att äta och det var väldigt jobbigt. Men så småningom försvann illamåendet och jag mådde toppen! Det kändes inte alls som om jag var gravid och jag gick knappt upp någonting, vilket oroade mig lite men barnmorskan sa att det var normalt. Vi gjorde ett supertidigt ultraljud i vecka 6 då jag fick lite ljusrosa på pappret när jag torkade mig efter att ha kissat men allt såg bra ut och hjärtat tickade fint, sedan fick jag se bebis igen dagen innan vecka 13 och även veckan där efter för att göra KUB. Allt såg bra ut och vi fick jättebra svar på KUB vilket var skönt!
I vecka 15-16 började jag fundera över sparkarna då jag inte hade känt något alls än. Med Nicolas så kände jag fladder i vecka 14 och regelbundna tydliga sparkar från vecka 17. Alla säger ju att allt både känns och syns tydligare andra gången, ja så var det inte för mig i alla fall. Hade gått upp 2 kilo istället för 10, hade ingen foglossning och kände inte ett smack! Jag var glad över att få må bra den här graviditeten. Förra gången var jag sjukskriven från vecka 17 pga. foglossning och nu kunde jag gå mina powerwalks utan problem. Men hade en jobbig känsla eftersom jag även var lite orolig, det var ju så annorlunda från sist...

Först i vecka 20 fick vi tid för rutinultraljudet och jag var mycket mer nervös än sist. Hade de senaste ca 2 veckorna trott att jag känt bebis någon gång men var så himla osäker, det var först dagen innan RUL som jag kände den första "tydliga" sparken. Det var en lättnad, men av någon anledning var jag ändå mer orolig än sist. Så den 4e april klockan 10.30 var det dags för ultraljud. Barnmorskan gick igenom allt hon skulle, tittade igenom alla kroppsdelar och berättade vad hon såg och gick sedan vidare till nästa kroppsdel. När hon kom till hjärtat blev hon tyst. Jag fick en ilande känsla genom hela kroppen och kände hur paniken steg. Hon fortsatte att vara tyst. Jag mådde allt sämre för jag kände på mig att något var fel och jag kunde inte längre titta på skärmen med bilden på min bebis hjärta, jag var tvungen att titta bort för att inte få mer panik eller spy av oro. Tillslut sa hon att hon inte kunde se det hon behövde riktigt och att det kan vara så ibland beroende på hur bebis ligger men att hon måste hämta en till barnmorska som också kan titta. Trots det hon sa så visste jag att något var fel och jag började må mer illa, fick sätta mig upp och Hampus hämtade papperskorgen. Jag spydde inte men det tog ett tag innan jag kunde lägga mig ner igen.

Efter en liten stund kom den andra barnmorskan in och jag kunde bara titta upp i taket men sneglade på skärmen då och då, eftersom jag ändå ville se. De satt tysta båda två förutom ett litet "mm" då och då, och ett "ser du det jag ser" eller vad dom nu sa... Jag kunde bara fokusera på att något var fel. Tillslut sa den ena att dom inte kunde få till de bilder som de behövde då bebis låg med ryggen mot magen och de hade därför svårt att se hela hjärtat. Vi skulle därför få träffa en läkare som skulle titta närmre på det. Hon hämtade papper och torkade min mage från gelen och den andra barnmorskan gick ut för att boka en ny tid till oss. Vi visste inte om allt annat på vårt barn såg bra ut, om det bara var hjärtat de inte kunde se allt på och det kändes som ett väldigt abrupt avslut. Jag frågade om jag i alla fall kunde få veta om det var en flicka eller pojke då jag ville ha med mig något positivt från ultraljudet, inte för att det spelar någon roll egentligen men ville i alla fall glädjas åt om det låg en bror eller syster till Nicolas inne i magen. Hon kletade på ny gel på magen och var snäll och tittade, hon berättade att det är en liten flicka <3

Vi fick tid hos läkaren två dagar senare, fredag den 6 april. Fortsättningen skriver jag om i nästa inlägg då det kommer att bli för långt här annars. Men det var skönt att få ner en kort version av början av min graviditet i ord. Förra gången skrev jag graviddagbok men det har jag inte alls hunnit med den här gången så istället blir det uppdateringar här. 



Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas