Sara Leffler

Dagens planer

God morgon, hoppas att ni har sovit gott!

Idag ska jag och Nicolas åka in till Majorna och träffa min mamma. Just nu ligger han och sover så jag passar på att uppdatera här inne. Vi gjorde morgon klockan sex i morse och vid halv 8 tog jag mig en powerwalk på en timme och sedan gick jag och handlade, skulle köpa badblöjor men dom var slut i hans storlek. Blev i alla fall lite bröd och jordgubbar. När jag kom hem gjorde jag i ordning frukost till oss (Nicolas hade fått välling och en macka vid 7 också), och sedan var det dags för hans nap. Han brukar sova i ca 2 timmar så vi ska väl äta lite lunch när han vaknar och sedan bege oss. Får åka förbi hemköp i Majorna för att se om de har badblöjor, vi tänkte nämligen bada i plaskedammen. Men om inte så får han väl helt enkelt bara ha badbyxor.

Älskar att powerwalka på morgonen, det är så himla lugnt, svalt och skönt. Så här ser det ut längst min vanliga runda som jag brukar gå, så mysigt! Kommer upp fler inlägg under dagen även om vi inte är hemma så kika in lite senare. Ha en fin dag så länge <3

80 dagar kvar

Idag är det 80 dagar kvar av graviditeten, 71,4 % av graviditeten har passerat. Det står i min gravidapp att: 
barnet nu är ca 35 cm från huvud till fot och väger ca 1,26 kg i början av veckan och ca 1,4 kg i veckans slut (på TUL, det sk. tillväxtultraljudet såg man ju att hon väger ca 1,1 kg). Hjärnan och de inre organen fortsätter att utvecklas och barnet lägger på sig mer i vikt. Barnet fortsätter att sträcka på sig och sparka, men har inte lika mycket plats att röra på sig.

Nu är jag även inne i den tredje trimestern, alltså den sista delen av graviditeten. Jag är så otroligt tacksam över hur bra jag mår i kroppen den här graviditeten och hur mycket jag faktiskt orkar! Förra gången låg jag mest och sov och hade fruktansvärt ont hela tiden, orkade ingenting. Visst, ibland blir jag trött och jag kan inte gå lika snabbt och vissa dagar knackar foglossningen på dörren men i det stora hela känner jag mig så himla bra. Visste inte att det var möjligt att må så bra i en graviditet och förstod mig inte alls på folk som sa att det var fantastiskt att vara gravid. Nu förstår jag lite bättre ;) 

Från och med nästa vecka kommer jag att gå på besök hos MVC varje vecka, har hittills gått varannan vecka. Det beror ju som sagt på att jag fick svår havandeskapsförgiftning förra graviditeten (som jag har skrivit tidigare). Då kollar de alltså blodtrycket och jag får lämna urinprov så att dom ser att jag inte läcker protein. Hittills har allt sett bra ut i alla fall, jag har ju ätit medicin från vecka 10 för att minska risken, som jag ska ta fram till vecka 36. Så de har superbra koll på mig och bebis vilket känns tryggt. Så vi håller alla tummar och tår för att jag slipper det den här gången.

 

 Skrev ju om gårdagens middag i morse, det blev dagens middag också då vi hade rester kvar. Men jag klagar inte, det är så himla gott. Verkligen ett tips till er som vill äta mer vegetariskt men vill ha lite "grill"- känsla. Pulled oumph med potatisgratäng, bea och sallad. Mums! 

 

En ny dag med nya tag

God morgon!

Idag är det en ny dag med nya tag, kändes bra att få skriva ner allt i ord igår. För övrigt hade vi en mysig dag, hela familjen tog en promenad upp på Ramberget, i närheten av där vi bor. Sedan gick vi till en lekplats där det inte var några barn så att Nicolas kunde få leka i sandlådan och sparka lite boll. Han spyr ju inte och är inte dålig för övrigt utan bara lös i magen. Därefter gick vi hem och Nicolas fick bada i bebispoolen på balkongen medan jag gjorde i ordning middagen. Det blev oumph med potatisgratäng, sallad och bea. Så gott! 

Idag verkar lillens mage vara bättre *peppar, peppar* så vi tänkte gå ut och ha en liten picknick men ja, inte vistas bland massa andra människor såklart utan bara så att vi får lite frisk luft så att han inte ska behöva sitta inne hela dagen. Han är ju så energifylld och om vi är inne en hel dag klättrar vi alla på väggarna haha! Ska be Hampus att försöka ta lite magbilder på mig idag också, har knappt tagit några den här graviditeten känns det som. Det hinns liksom inte med på samma sätt som första graviditeten. Men nu måste vi passa på, går ju faktiskt in i vecka 30 på tisdag, helt sjukt! Har sagt det förut men det är otroligt vad tiden går så mycket snabbare andra graviditeten.

Bjuder på en till bild från förra helgen, som sagt, ska försöka knäppa några nya idag <3

 

Det senaste hjärtultraljudet

För två dagar sedan hade vi som sagt både tillväxtultraljud, hjärtultraljud och ett bokat möte med en sköterska som jobbar på hjärtavdelningen som även skulle visa oss runt. Helt ärligt så var det här en av de jobbigaste besöken. Både jag och Hampus kände oss mentalt utmattade och det går inte att förklara för någon som själv inte har varit i situationen. Man kan inte riktigt greppa allt och det är så många känslor på en och samma gång. Jag har inte orkat skriva något och knappt orkat prata med någon då man bara vill ta in och bearbeta all information och intryck själv. Men jag vet att det är bra för mig att skriva och jag vill uppdatera er om vad som sker och hur vi mår. Jag har varit så otroligt tacksam över alla fina sms som har trillat in efter att ni har läst bloggen. Det känns fint att vänner och familj läser och är ett sådant stort stöd för oss. Det betyder väldigt mycket!

Tillväxtultraljudet -

Dagen började med att min mamma kom till oss tidigt på morgonen då hon skulle passa Nicolas. Han är fortfarande dålig i magen förresten, stackarn! Har varit hemma ed honom nu dessa dagar och kommer behöva vara hemma imorgon också. I vilket fall, jag och Hampus hade tid 08.45 på Östra sjukhuset där vi gör alla undersökningar och får träffa en supertrevlig läkare som ska göra tillväxtultraljudet. Måste säga att personalen vi har träffat hittills är otroligt underbara! Hon gick igenom allt hon skulle på bebis i magen och sa att allt såg superbra ut, vi fick även se henne i 4D, det var såå häftigt! Det blir nästan som en skulptur av en lerfigur fast av vårt barn. Tyvärr låg navelsträngen för ansiktet så hon såg lite "smält" ut, men läkaren sa att det blir så när barnet inte ligger "fritt"i fostervatten utan har något som blockerar. De är så gulliga som skriver ut bilder till oss varje gång vi är där fast än vi inte frågar. Hon väger just nu 1.1 kg vilket är helt normalt för den här veckan, så det var skönt!

Efter tillväxtultraljudet hade vi några timmar att fördriva så vi åkte in till stan. Vi har en liten "grej" att efter varje gång vi har ultraljud så köper vi ett litet plagg till henne, för att dagen ska kännas mer "normal" och inte bara vara jobbig. Vi hade från början tänkt att åka hem emellan men Nicolas sov så då kändes det onödigt. Vi åt istället lunch på stan och hade det jättetrevligt, vi var glada över att tillväxtultraljudet såg så bra ut <3

Två bilder från lunchen, innan alla känslor kom ikapp.

Hjärtultraljudet - 

12.30 har vi hjärtultraljudet, usch, man är så otroligt nervös varje gång. Nu fick vi en manlig barnkardiolog som vi inte hade träffat innan. Ultraljudet gick betydligt snabbare än sist men det var nog för att de hade fått ganska bra bilder sedan tidigare och som även stämde överens med det som han såg nu. Läget var ganska oförändrat vilket var skönt på ett sätt då man självklart är rädd att det ska dyka upp något nytt... Men samtidigt försvann lite hopp om att två av felen blir bättre tills hon föds. Han sa att han var mer säker nu på att det var en avbruten aortabåge än vad man hade varit tidigare trots stark misstanke. Hålet mellan kamrarna har tyvärr inte blivit mindre vilket innebär att de kommer behöva sätta ett band runt lungpulsådern under samma operation som när de ska sy ihop aortabågen. Det betyder att hon kommer behöva opereras om ett år igen för att ta bort bandet, samt sy ihop hålet. Aortan har inte heller växt till sig utan är fortfarande för smal, så de kan behöva vidga den, men jag vet inte när det kommer att ske.

Så ja, det är så det ser ut just nu. Han förklarade att de inte kommer kunna säga exakt vad de kommer att göra förrän hon är ute ur magen och de kan röntga hennes hjärta, då ser de allt betydligt bättre och mer detaljerat vad jag har förstått det som. Sedan kommer kirurgerna ha en konferens där de bestämmer vad de anser är bäst för just vår dotter, därefter meddelar de oss och sedan blir det operation. Så om inget akut sker efter födseln så kommer hon att ligga under övervakning med medicin som håller ductus öppet i ca en vecka. Efter operationen kommer hon att få spendera ytterligare några dagar under övervakning. Det innebär att vi får åka hem varje dag utan vår bebis i 1-2 veckor då vi inte får sova där. Jag vet att det är för hennes bästa och att det är dom som ser till att vår flicka får leva men det gör så fruktansvärt ont redan nu att veta att jag inte kommer få åka hem med vår dotter. 

Så mycket känslor - 

Hon förväntas behöva ligga inne mellan 4-6 veckor om allt går som det ska, utan komplikationer, infektioner eller dylikt. Men när hon får eget rum så får jag som tur är sova där. Hampus kommer då att sova hemma med Nicolas. Usch, kommer bli så otroligt jobbigt att Nicolas inte kommer få ha oss båda hemma varje dag, det kommer att göra så ont att inte kunna ha vällingmys, pussa honom godnatt och vakna upp till att han ropar mamma. Hur jag än gör så kommer jag att behöva vara borta från ett av mina barn. Det är bara en "kort" tid men 1-1,5 månader känns som en evighet när det gäller ens barn...

Vi fick som sagt en rundtur på hjärtavdelningen och att få se de små kuvöserna med små barn gör ont i hjärtat, när sköterskan visade oss ett tomt rum hör vi en helikopter och då säger hon "det är en av bebisarna som kommer in idag, där dom inte hade upptäckt hjärtfelet på ultraljudet". Det skulle komma in två hjärtebarn med ambulanshelikopter den dagen och där stod vi vid den ena flickans säng, hon hade fått ett gosedjur där en lapp med hennes namn hängde runt halsen. Då sjönk det in att snart skulle mitt barn få en sådan säng, med ett gosedjur med sitt namn på. Det rann många tårar den kvällen.

Som ni förstår och som jag har skrivit så är det här otroligt tufft för oss och jag har så svårt att prata om känslor i verkligheten men jag har väldigt lätt till tårar. Därför är det lättare för mig att skriva om allt. Det är mycket funderingar och en stor oro. Vi har inte heller någon aning om hur vi ska lösa allt praktiskt med försäkringskassan, hur vi ska dela upp vår tid, hur kan vi göra så att Nicolas får en normal och fungerande vardag? Kommer vi ha tid att laga mat? Finns det någon möjlighet att lösa en bil, parkering osv. så att vi slipper åka kollektivt för att minska risken för infektioner och smitta? Får Nicolas behålla sin plats på förskolan? Ja, det är mycket som snurrar runt i huvudet utöver att vi kommer få ett sjukt barn, det är mycket runt om som måste kunna gå runt. Eftersom Nicolas inte kan vara på förskolan den första tiden (pga smittorisk) så har vi varit oroliga över hur vi ska få det att gå ihop. Men vi har en otrolig tur som har en sådan fin familj som har sagt att de tar ledigt och som kommer att hjälpa oss med honom vilket är en enorm lättnad! Så även om det tär på oss att vara ifrån honom så vet vi att han kommer att vara i trygga händer med personer som han älskar. Ja, det känns som om jag skulle kunna skriva om allt och inget i evigheter vad gäller det här så jag avslutar här...

Det blir bra tillslut va...?

Tre snabba

Godmorgon fina ni, eftersom vi kommer att ha fullt upp hela dagen så vet jag inte om och när jag kommer att uppdatera idag. Så länge kör vi på tre snabba där ni som är nya här kan lära känna mig lite bättre. Hoppas att ni får en fantastisk dag och håll tummarna för oss nu när vi är på hjärtultraljudet <3

En åsikt - Något jag tycker borde bli olagligt är att röka på offentliga platser. Jag hatar cigarettrök och jag lyckas alltid hamna bakom någon som röker längst en gata där det inte finns någon möjlighet för mig att byta sida. Jag blir liksom "fast" bakom rökaren då jag inte kan gå lika snabbt och ta mig förbi så det enda alternativet jag har är i så fall att stanna och vänta tills personen i fråga är så långt fram att jag inte behöver andas in röken. Men känns lite drygt att behöva göra det 3 gånger varje gång man går till jobbet eller ska gå hem. Jag har själv varit rökare men slutade för 8 år sedan. Det var absolut inget jag tänkte på då, att det är jobbigt för andra eftersom man "bara går förbi snabbt". Men cigarettrök sträcker sig långt och det är speciellt irriterande nu när man är gravid.

Om mig - Jag har fortfarande inte fullständiga gymnasiebetyg då jag var väldigt skoltrött i gymnasiet, trivdes inte speciellt bra och helt enkelt prioriterade annat. Jag hade tänkt att plugga upp betygen efter något år men fick jobb direkt och har alltid haft jobb sedan dess. Det är nu 7 år sedan. Jag har pluggat upp en del betyg längst vägen medan jag har jobbat nu de senaste åren och har fått A i nästan alla ämnen. Nu tycker jag att det är mycket roligare att lära mig. Jag inte alls mycket kvar nu och ska plugga det sista så fort lillan blir lite äldre, för nu vet jag äntligen vad jag vill bli!

En favoritplats - En av de bästa platserna på jorden för mig är Österrike. Min moster (som förresten fyller år idag, STORT grattis! <3), morbror och kusin bor i Wien och jag har växt upp med att fira jularna där och åka dit på sommaren. Det finns inget mysigare och jag känner ett sådant lugn och en trygghet när jag är där, det har jag alltid gjort. Det är även fantastiskt vackert där och vi har åkt runt en del. Jag och sambon skulle egentligen åkt dit nu om några dagar och gått på min kusins bröllop men tyvärr vågar vi inte det pga. risken jag har för havandeskapsförgiftning men också eftersom dottern har hjärtfel, ifall jag skulle bli dålig eller föda för tidigt. Så himla tråkigt att vi missar det. Men förhoppningsvis kan vi åka dit hela familjen lite längre fram. Sist vi var där var nu i julas, vilket var Nicolas första resa!

 

Ovan är en bild från en supermysig restaurang där vi firade min 24 års dag i efterskott. Så himla fin utsikt! Nedan är när vi var och vandrade i bergen och bilderna är tagna 1800 meter över sjön där vi bodde. 

Besöket till glasskiosken slutade i en polisanmälan

Gårdagen var verkligen supermysig. Vi åkte båten över älven till andra sidan där mamma bor, så mycket härligare än att trängas på en spårvagn hela vägen. Vi lämnade av allt vi hade köpt till grillningen hos henne och därefter gick vi till Triumf för att köpa glass och ni som har varit där vet ju hur extrema köer det blir under varma sommardagar. Vi ställde oss i kön som ledde utanför butiken och mamma stod precis nedanför trottoarkanten då det var så mycket folk på trottoaren. Efter att ha stått där i kanske 10 minuter så ser jag helt plötsligt hur en bil backar ganska snabbt och håller på att backa rakt in i min mamma som inte såg det. Så jag tog henne i armen och drog snabbt upp henne, annars hade hon blivit påkörd.

Bilen körde sedan fram en bit och mannen som kör kliver ur. Jag går fram och frågar om han såg att han höll på att köra på kvinnan där medan jag pekar mot min mamma. "Nej" säger han helt kort. Då sa jag, "du höll precis på att köra på min mamma". Vet ni vad han svarade? "Hon kanske inte borde ha stått på vägen". Jag gav honom ännu en chans och sa "men du höll precis på att köra på henne, då kanske man kan be om ursäkt i alla fall?" Han svarar åter igen "Hon borde inte ha stått i vägen". Då säger jag "och du borde inte ha körkort". Han var så dryg och okänslig i sitt tonläge och sedan ställer han sig i kön och låtsas som inget har hänt. Mannen som stod framför oss tyckte även han att personen var helt dum i huvudet och sa några ord om det högt till mig, vilket var skönt då det kändes som om man fick lite "backup". Jag tror även att det var många fler som höll med eftersom hela kön reagerade på hans backning. Men som vanligt är det få som säger något. Jag förstår inte hur man kan vara så okänslig som han var, det står många barn i kön och det är många som inte står helt på trottoaren då det är så mycket folk. Så han tänker att "ja, om något är i vägen så kör man på det" Eller...? Det kunde ha gått så illa, tänk om ett barn hade stått där... usch!

Var helt skakig efteråt för att jag blev så arg och även rädd då han körde ganska snabbt och min mamma kunde ha fått sig en rejäl smäll. Vi tog uppgifterna på hans bil och jag ringde sedan och polisanmälde honom. Mest för att det ska finnas anteckningar på vårdslöst förande så att om något skulle hända igen så vet dom om den här incidenten också. Det känns inte som en person som borde inneha ett körkort i vilket fall.

Utöver den här händelsen så hade vi en toppendag. Vi gick ner till hamnen där Nicolas fick leka i vattnet och även bada benen. Det är så underbart att se hur roligt han tycker att allt är. Det är svårt att förklara för någon som inte har barn men när man ser sitt barn lyckligt, allt de lär sig och att ens barn formas till en egen person, det är det mest fantastiska som finns! Efter ca en timme så begav vi oss till mamma där vi lekte på gården och grillade hamburgare och halloumiburgare. Ett perfekt avslut på helgen!

 

Blev alldeles för varmt med utsläppt, har ju väldigt tjockt hår. Men det positiva är att det värmer gott på vintern haha!

Sedan var det dags för grill. Portabellosvamp och halloumi, mums! Nicolas fick vanliga hamburgare och var väldigt nöjd och glad.

 

Magsjuka och veckans planer

Då var det en ny vecka och idag skulle jag ha jobbat 08-16. Men när jag var klar för att gå så får jag istället springa med sonen till badrummet då det bara rinner igenom hans blöja. Stackaren! Vet inte om han har fått i sig någon bakterie från vattnet i hamnen igår eller om han är magsjuk men det blir ingen förskola för honom i vilket fall.

För er som inte vet så jobbar jag på en skola som elevassistent. Trivs väldigt bra och kommer att sakna det när mitt vikariat lider mot sitt slut på fredag. Men samtidigt börjar jag som sagt bli lite framtung och vissa dagar känner jag av foglossning (eller ischias?) på vänster sida som strålar ner till knävecket. Trots allt känner jag mig ändå mig grym som har klarat mig fram till vecka 29, eller ja, nästan vecka 30. Förra graviditeten var jag sjukskriven 50% från vecka 17 och därefter 100% från vecka 25. Var så långtråkigt att gå hemma själv i flera månader. Från och med fredag har jag även sambon och sonen som kommer vara lediga med mig hela sommaren, vilket känns underbart! Men hur kommer den här veckan att se ut då? Ja, om vi inte allihopa blir sjuka då dvs. 

Tisdag - Ja, den mest nervösa och jobbigaste dagen. som jag skrev så kommer vi ha tillväxtultraljud på morgonen för att se att bebis växer som hon ska samt se att flöden från navelsträngen och moderkakan ser bra ut. Vid lunch har vi hjärtultraljudet. Håll nu tummarna för att de inte upptäcker något mer eller att det ser värre ut än sist. Får en klump i magen av att tänka på det. Det är så jobbigt att veta att jag ska ligga där tyst i 40 minuter och att alla i rummet kommer att vara tysta och att jag ska behöva ligga där och vänta på att få svar... Usch, jag hoppas att läget är stabilt! Därefter har vi som sagt en rundtur inbokad på hjärtavdelningen och vi ska få träffa en sköterska som ska berätta om vad vi kan vänta oss och som vi kan prata med för att få lite stöd i allt.

Onsdag - Då är jag ledig eftersom det är nationaldagen. Känns väldigt skönt eftersom det kommer att vara många känslor från dagen innan och då känns det bra att kunna få bearbeta allt i lugn och ro hemma. Det enda jag har planerat är att tvätta samt att jag har en tid inbokad för att göra naglar. Känns skönt eftersom de börjar bli alldeles för långa! 

Torsdag & Fredag - Då är det endast jobb på schemat, orkar inte hitta på särskilt mycket efter jobbet som det ser ut just nu. Då är det skönt att bara få komma hem, äta middag, leka lite med sonen och sedan krypa upp i soffan allihopa innan Nicolas ska lägga sig. Brukar alltid säga att det är den bästa stunden på dagen, när det är Bolibompa och vällingmys. Finns inget gosigare än när ett barn myser in sig i famnen, då mår man som bäst.

Helgen är helt oplanerad so far om jag inte missminner mig, men är ju en hel vecka dit i princip så vi får se vad som händer och om det dyker upp några planer. Jag hoppas att värmen håller i sig och att man kanske ta båten till någon Ö, Nicolas har aldrig badat i havet än nämligen, bara känt på vattnet vid stranden när vi var vid hamnen för snart två veckor sedan och nu senast igår. Eller kanske plaskdammen vid Mariaplan? Vi får se vad det blir men vatten är det bästa han vet så det skulle nog vara uppskattat!

En bild från igår, kommer upp ett inlägg i eftermiddag med fler bilder. Glassbesöket slutade nämligen i en polisanmälan, usch för vissa människors beteenden!

Vecka 28, dagens mage

Just nu är Hampus och Nicolas i affären och handlar lite grejer till ikväll så jag passar på att skriva ett inlägg. Vi tänkte åka till hamnen och äta lite glass med min mamma och efter det ska vi hem till henne och grilla lite burgare på gården. Man får passa på när vädret är så här underbart.

Magen idag i vecka 28, på tisdag går jag in i vecka 29. Tiden går så otroligt snabbt den här graviditeten. Lite dålig bild men kommer att ta kort under dagen som kommer att komma upp sedan eller i dagarna. Hoppas att ni får en fantastisk söndag så hörs vi!

Dagens frukost, youghurt med jordgubbar. Är inte jordgubbar det bästa som finns nu under sommaren? Förutom glass då ;)

Hur gick dejten?

Igår var vi som sagt på dejt under dagen, jag och mina käre sambo. Min mamma kom till oss vid 13 så innan vi gick åt vi alla lite pannkakor ihop och efter det tog vi bussen till Slottsskogen för att spela lite minigolf. Har inte spelat på flera år och glömt hur roligt det är! Minigolfstället ligger vid Linnéplatsen och är verkligen supermysig. Dock blev det så extremt varmt (jag som inte klagade på värmen...haha!) eftersom det knappt fanns någon skugga på hela banan. Så vid bana 13 började min energi sjunka rejält efter att ha stått i gassande sol i ca 1,5 timmar men då var det bara 5 hål kvar, vilket gick ganska snabbt. Väldigt kul hade vi i alla fall och ett plus i kanten var att jag faktiskt vann ;)

Efter minigolfen gick vi till Villa Belparc och åt tidig middag. Klockan hade hunnit bli halv 5 redan så det var ju perfekt! Vi satt i skuggan och bara njöt av dagen (och återhämtade oss lite från värmen i solen). Så himla härligt att kunna komma iväg ibland, bara Hampus och jag och kunna få hålla hand och pussas lite extra. Det behöver man ibland. Vi var hemma vid 18 tiden och då var det vällingmys och Bolibompa på schemat innan Nicolas skulle lägga sig. Så vi hann pussa lite på honom också

Skriver i våra poäng, jag var glad att det fanns lite bänkar här och var med tanke på att magen börjar bli lite tung nu.

Min stora kärlek, är så glad att få ha dig vid min sida <3

God mat på Belparc. Tog en "dagens fångst" vilket var torsk. Supergott! Som många säkert vet så äter jag inget kött från land men äter fisk och skaldjur, så att det inte blir några "missförstånd" :)

En tid som inte bara innefattar oro

God morgon! 

Jisses, hade inte alls räknat med att så många skulle klicka sig in här när jag la upp mitt inlägg. Förstår att det är många nyfikna också men för er som vill följa med på vår resa hälsar jag varmt välkomna. Som sagt, det är skönt att kunna skriva av sig, och om vänner och familj håller sig lite uppdaterade här så underlättar det lite för oss. Och så att det inte blir några missförstånd nu, vi uppskattar att ni frågar och bryr er jättemycket, det betyder otroligt mycket för oss. Men ibland känns det jobbigt när man får många frågor från olika personer på en och samma dag och därmed får prata om det ofta. Så om jag inte är så pratglad en dag så kanske det står något här istället <3 Vill inte att folk ska tro att vi inte uppskattar att ni bryr er för det gör vi verkligen. Jag kommer även att skriva om helt normala saker här också, för det är fint att se tillbaka och minnas mer än oro under den här tiden.

Idag ska mormor (d.v.s. min mamma) passa Nicolas medan jag och Hampus ska på dejt, för första gången på väldigt länge! Planen är minigolf och lunch i solen, ska bli så himla mysigt. Jag vaknade först vid fem i morse och trodde att jag skulle upp om en halvtimme för att göra mig i ordning och gå till jobbet. Förstå lyckan när jag insåg att jag inte alls behövde göra det utan att jag var ledig, så himla skönt! Visserligen behövde jag gå upp klockan sex men behövde inte stressa i väg någonstans i alla fall. Halv åtta gick jag och Nicolas ut på en promenad samt handlade. Så roligt att se hur mycket han lär sig hela tiden. Just nu är favoritgrejen att peka på fåglar och säga "pip, pip". Tänkte laga lite pannkakor nu när han har sin vila så att han får en mumsig helglunch när han vaknar. 

Förresten, trots att jag är gravid så njuter jag till fullo i den här värmen! I en hel månad (bortsett från typ 2 dagar...?) har vi haft ett sådant otroligt fint och varmt väder. Blir man inte på väldigt mycket bättre humör när solen skiner? Kommer ihåg att jag verkligen hatade värmen förra graviditeten, tänk att det kan vara så olika! 

Bjuder på en bild på mig och min kärlek, tänk att vi firar fyra år i år, snart är tvåbarnsföräldrar och ska gifta oss nästa år <3

 

Vad är det för hjärtfel vår dotter har?

Ja, som jag skrev i det tidigare inlägget tänkte jag gå in närmre på vad de såg på den senaste kollen. Vi var där den 2 maj (jag var då i vecka 24), så det är snart en månad sedan. Jag jobbade den dagen då vi inte hade hjärtultraljud förrän kl 15.00. klockan 13.15 ringer en specialist från Östra och undrar var vi har tagit vägen, jag berättar då att jag trodde att vi hade hjärtkollen klockan 15. Ja, det hade vi men tydligen var det ett tillväxtultraljud inbokat klockan 13 också vilket vi inte hade fått någon information om (trots att vi hade fått tre remisser om tre tider från vecka 28). Det är inte på grund av att vår dotter har ett hjärtfel utan för att jag fick svår havandeskapsförgiftning förra graviditeten. I vilket fall som helst, mannen som ringde var otroligt snäll och kunde klämma in oss klockan 14 istället så jag fick åka från jobbet direkt, när jag var framme öppnade jag dörren till ultraljudsmottagningen prick 14.00 och han kom dit samtidigt så det var bara att gå in. Hampus kom ca en kvart senare då han var på vagnen bakom mig. Allt såg jättebra ut på tillväxtultraljudet i alla fall och vi fick bekräftat återigen att det är en liten flicka.

Efter tilllväxtultraljudet skulle vi som sagt på hjärtultraljud. Vi fick den här gången en barnkardiolog som har jobbat i Kanada med hjärtan och sägs vara otroligt duktig. Som vanligt undersöktes bebis hjärta i ca 40 minuter. Det är extremt jobbigt att bara ligga där och bli undersökt så länge medan alla i rummet är tysta. Självklar kan man ställa någon fråga då och då men läkarna behöver vara koncentrerade såklart, och man är rädd att störa ifall de skulle "missa" något. De vill helst inte heller svara på alla frågor förrän undersökningen är klar och de har gått igenom alla bilder och kan ge mer säkra svar.

Hon berättade att det verkar vara ett stort VSD, alltså hål mellan kamrarna, det fanns också en risk för fler små hål som är svåra att se med ultraljudet när fostret ligger i magen. När hon tittade på aortan så har dom en "gräns" som de går efter. -2 samt +2, under eller över klassas som för litet/för stort och är alltså ett hjärtfel, samma sak gäller lungpulsådern. Vår dotter har -2 på aortan och +2 på lungpulsådern och ligger alltså precis på gränsen. Det här kan ändras under fosterstadiet och då kan aortan bli både mindre och större beroende på hur det växer i förhållande till hjärtat. Om det ser ut som det gör nu och flödet fungerar som det ska är det inte säkert att något behövs göras åt det men hon kommer få gå på hjärtultraljud för att se att läget är stabilt. Det kan dock hända att de behöver operera in ett band på lungpulsådern så att inte flödet blir för kraftigt, men kommer inte ihåg om det berodde på hennes VSD eller pga aortan.

Ja, det här var två fel vi visste om redan och skulle följa upp men den här gången fick vi ännu ett jobbigt besked... Jag berättade sist att de hade svårt att hitta aortabågen men att det inte fanns något backflöde eller dylikt och att det betydde att den fanns där. Tyvärr upptäckte den här läkaren att aortabågen är avbruten, det är alltså ett "stopp". Det som gör att vår flicka får blod ut i kroppen är ett kärl som heter ductus som bebisar har under fostertiden, samt när de är nyfödda. Men det här kärlet stängs kort efter födseln (i snitt efter 3 dagar). Så vår bebis kommer direkt efter födseln behöva tas ifrån oss för att sätta in en kateter med medicin som håller ductus öppet, för om kärlet stängs får hon inget blod ut i kroppen. Det innebär alltså att hon måste opereras så fort hon är stabil, inom några dagar efter födseln för att då sy ihop aortabågen så att blodet kan flöda där det ska. Det här hjärtfelet heter IIA (avbruten aortabåge) och vad jag har förstått det som så är det väldigt ovanligt och endast 1% av alla som föds med hjärtfel har det här. Det är svårt att ta in att vår lilla flicka innefattar den procenten. 

Det kommer bli en otroligt orolig och tuff start för vår lilla flicka och för oss. När jag blir utskriven efter förlossningen så kommer hon få ligga kvar under övervakning, vi får alltså inte sova där med henne utan måste åka ifrån vår bebis. Det gör ont i hela mig att behöva tänka på. Så fram tills operationen kommer vi endast få vara med henne på dagarna. Efter operationen kommer hon även behöva ligga under övervakning när ductus stängs och aortan ska ta över blodflödet ut till kroppen, samt se att det inte uppstår några andra komplikationer. Om allt går som det ska kommer hon sedan att få ett eget rum på hjärtavdelningen och då, äntligen, så kommer vi att få bo där med henne, dag och natt tills att hon blir utskriven <3

Det här är vad vi vet just nu och vi har som sagt nästa koll den 5e juni. Då har vi även tillväxtultraljud på förmiddagen och en bokad tid med en sköterska som ska visa oss runt på hjärtavdelningen under eftermiddagen. Vi är så otroligt tacksamma över att det här upptäcktes i tid och inte efter att hon var född. Det är en sådan otroligt stor sak att ta in och förbereda sig på och nu har hon mycket bättre chanser än om de skulle upptäckt det efter födseln och det eventuellt hade varit för sent. Nu kommer jag att föda på specialistavdelningen och det kommer att finnas ett team redo på plats för att ta hand om henne och sätta in alla åtgärder som behövs på en gång. Det ger henne de bästa förutsättningarna och vi kan förbereda oss mentalt (så gott det går) på "planen" och allt som förväntas ske.

Nu njuter jag för fullt av att vara gravid och känna hennes sparkar. I magen är hon trygg och det känns som om jag skyddar henne mot allt, men jag vet att när hon föds så måste jag lägga hennes liv i någon annans händer och det gör så fruktansvärt ont att tänka på. Men som sagt, jag är tacksam över att vi vet om det och att vi faktiskt bor i Sverige och i Göteborg då vi har bland den bästa hjärtvården i Europa. 

På bilden ser ni ett hjärta med IIA, där läkaren har ritat ska aortabågen egentligen gå ihop och det är det som då behövs opereras strax efter födseln. 

Vi väntar inte bara ett sjukt barn

Hej, nu var det några veckor sedan jag uppdaterade sist. Veckan efter jag skrev hade vi ett nytt hjärtultraljud inbokat, samt tillväxtultraljud på grund av att jag fick svår havandeskapsförgiftning förra graviditeten. Men innan jag går närmre in på det så vill jag bara skriva att den här bloggen är nu mer till för mitt eget välmående. Jag mår bra av att få skriva och ventilera mig, i lugn och ro utan någon som ställer följdfrågor på en gång. Här kan jag även titta tillbaka längre fram, för att minnas och även kunna bearbeta. Bloggen är också till för mina vänner, familj och andra mammor och pappor med hjärtebarn (eller som väntar) som kanske kan finna någon form av tröst i att de inte är ensamma. Jag letar ständigt efter information och känner ett stort behov själv av att läsa andras berättelse om vad de har gått igenom då jag vet att vårt livs tuffaste resa kommer att börja om några veckor. Det gör att man inte känner sig lika ensam.

Så, alla ni som känner mig som läser det här, här kommer jag att uppdatera när tid och ork finns. Jag kommer att skriva om ultraljud, allt vi får reda på, känslor och förhoppningsvis även vad som sker när hon är här. Jag får frågor nästan varje dag om bebis i magen, hur jag mår, bekymrade blickar osv. Jag orkar helt ärligt inte berätta allt varje dag, jag orkar inte prata om mitt barns hjärtfel, hur jag mår kring det eller när vi har nästa koll VARJE dag. Jag förstår att det endast är av välmening och självklart uppskattar jag att folk bryr sig och jag skulle nog bli ledsen om ingen frågade. Så nu menar jag inte att jag vill att det ska upphöra men här får ni reda på hur allt ser ut i det stora hela så jag slipper berätta samma sak om och om igen, och snälla, hur orolig jag än är över situationen så vill jag inte att ni endast ser att jag väntar "ett sjukt barn". Jag väntar ett nytt liv, ett syskon till Nicolas och jag gläds åt graviditeten mer än vad jag oroar mig. Just nu i alla fall. Men när folk ständigt påminner, frågar, ger mig bekymrade blickar med mera så påminns jag ständigt. Även om den här bloggen kommer att handla om mina tankar och känslor kring detta (och ni får SJÄLVKLART ställa frågor här med) så behöver jag bara få vara gravid, "vänta barn" och få känna glädje kring det. Jag vill bara att ni ägnar en tanke åt det.

Men som sagt, den här bloggen är till för att jag ska kunna skriva av mig, på mina egna villkor och sedan den senaste kollen har jag som sagt inte skrivit något. I nästa inlägg kommer jag att skriva om vad vi har fått reda på hittills och mina känslor kring det men nu ska jag strax lägga mig då jag ska upp tidigt imorgon och jobba. Har inte riktigt samma ork som vanligt (är i vecka 28 nu) och vid 14-tiden under eftermiddagen känner jag mig helt slut i kroppen efter en hel dag. Men ska bara jobba fram till den 8e juni och sedan tar jag semester! Kan hända att jag hoppar in och vikarierar någon gång, kanske blir alldeles för rastlös av att bara vara hemma. Kan man förresten ens bli rastlös med en liten vild 1,5 åring (eller ja, han blir 2 i september) haha! Är så otroligt glad att hela familjen ska vara hemma tillsammans hela sommaren. Det blir vår sista tid ensamma med Nicolas, bara vi tre. Jag ser fram emot alla nya minnen vi kommer att skapa under semestern och att vi hinner hämta kraft och förbereda oss i lugn och ro innan lillasyster kommer. Vi längtar otroligt efter henne! Men som sagt, nu är det dags för sängen. Älskar att känna hennes sparkar innan jag ska somna, känns tryggt och lite som en bekräftelse att allt kommer bli bra tillslut <3

 

                                                                                                                (Bild på mig och min fantastiska son från i lördags)

Början på en lång resa

Som jag skrev i förra inlägget så skulle vi få träffa en läkare som skulle titta på hjärtat. Eller ja, en barnmorska som var mer inriktad på sådana här saker antar jag. Vi var ju otroligt oroliga men hon var väldigt varm och trevlig. Hon berättade innan att hon inte skulle prata så mycket medan hon undersökte och att det inte betyder att något är fel. Jag var väldigt kissnödig sedan innan (det stod att man ska komma dit med fylld blåsa) och efter kanske 10 min- 15 min in i undersökningen så kunde hon fortfarande inte se allt i hjärtat ordentligt då bebis låg med ryggen mot magen så jag fick gå på toa för att se om hon skulle röra på sig men det gjorde hon inte. Jag fick snurra runt på undersökningsbordet och hon "dallrade" på min mage för att försöka få bebis att röra på sig men nej, det gick inte. Då sa hon efter ytterligare 15-20 min att vi skulle få träffa en barnkardiolog som är ännu duktigare och är specialist på att undersöka hjärtan. Men hon sa också att det betyder inte att något är fel men hon kunde inte få till de bilder som krävdes och kunde därför inte godkänna hjärtat, men att det berodde på hennes kunskap och inte nödvändigtvis det lilla hjärtat. 

Nästa tid fick vi på tisdagen 4 dagar senare i vecka 21 (20+0), då fick vi träffa barnkardiologen som är överläkare. På den här undersökningen var jag också otroligt kissnödig men hade inte möjligheten att tömma blåsan, tillslut hade jag ont för att jag var så kissnödig. Fick sedan veta att det knappt spelar någon roll om blåsan är fylld eller inte... jaja, I vilket fall som helst, hon var otroligt noga och undersökte hjärtat i säkert 40 minuter utan någon paus. Bebis låg fortfarande åt "fel" håll vilket gjorde undersökningen svårare men läkaren kunde nu bekräfta att vår lilla flicka har ett hål i kammarväggen och hon hon kunde inte heller se aortabågen men sa att det kunde bero på hur hon ligger i magen. Jag hade ju förstått sedan innan att något var fel, även om alla sa att det inte behövde vara så. Jag hade redan börjat bearbeta att vår tjej hade hjärtfel, även om det kändes som om en matta drogs undan mina fötter nu när det blev bekräftat. Min sambo tog nog det här ultraljudet hårdast då han hade levt på hoppet om att de bara inte kunde se hjärtat ordentligt. Vi satt ett bra tag med läkaren och pratade och hon förklarade det hon hade sätt men ville självklart boka in en ny tid för att se hur allt låg till med aortan (den stora kroppspulsådern). Hon skulle ringa dagen därpå för en tid samma eller veckan efter så att hon och en till hjärtspecialist kunde titta.

Redan samma dag fick vi ett samtal och fick en tid dagen efter. Hon hade fått tag på en tid med en annan barnkardiolog och bokade den så att vi skulle få komma in så snabbt som möjligt. Nästa dag får vi träffa två barnkardiologer som var otroligt trevliga och de satt faktiskt och pratade och förklarade medan de gjorde ultraljudet, de visade oss vad de letade efter och det kändes som om man faktiskt var delaktig i att försöka hitta allt (även om vi självklart inte ser vad som är vad via ultraljud). Nu hade jag faktiskt struntat i att ha fylld blåsa och i början låg bebis åt "rätt håll" äntligen fick de till några bra bilder! Efter ungefär 40 minuter så får vi gå till väntrummet då överläkaren (som gjorde ultraljudet dagen innan) skulle komma in och titta på bilderna osv. tillsammans med dom andra två. Efter en liten stund fick vi komma tillbaka in. Som hon berättade dagen innan har vår dotter VSD (hål i kammarväggen), sedan berättade hon att även om de inte kunde se hela aortan på grund av hur bebis låg (hon vände sig sedan), så kunde dom se delar här och var och att det inte fanns något backflöde vilket innebär att den finns där! Däremot är aortaklaffen för smal och vad jag uppfattade det som, även aortabågen men just nu ser flödet bra ut som tur är. Sedan är även lungpulsådern lite för stor. Även nu fick vi sitta ett bra tag och prata, fråga och hon ritade upp för oss på papper hur det såg ut. Äntligen hade vi fått svar...

Hon sa att bebis förmodligen kommer att behöva opereras tidigt på grund av aortan (Hypoplastisk aortabåge kallas det här hjärtfelet). Sedan kommer det eventuellt behöva sätta ett band runt lungpulsådern och om hålet i kammarväggen är för stort så kan de då väntas med att sys ihop. Allt är väldigt nytt för oss och det är otroligt mycket information att få, ta in, bearbeta och komma ihåg. Vi fick även frågan om vi ville gå vidare med graviditeten eller avbryta, men en abort fanns inte på kartan så vi tackade nej till det där och då. Läkaren sa att det är rutin att fråga vid sådana här "upptäckter" men att hon tror att vår flicka efter operation/er kommer få ett långt liv som vem som helst vilket var väldigt skönt att höra. Aortan kan bli smalare under fosterstadiet men kan också bli större så just nu vet vi inte hur allvarligt det kommer att vara när hon föds men vi kommer att få gå på hjärtultraljud var 4:e vecka (som det ser ut just nu) fram tills förlossningen. Jag kommer även att få göra tillväxtultraljud på bebis var 4:e vecka från vecka 28 då jag fick svår havandeskapsförgiftning förra graviditeten. Plus att jag går och tar prover/blodtryck varannan vecka hos barnmorskan. Så det kommer bli en hel del besök hos både MVC och på Östra här framöver. Men jag måste säga att jag är oerhört tacksam över att hjärtfelen upptäcktes i tid och att dom kommer att vara beredda med ett team ifall det skulle behövas när hon föds. Jag är också otroligt glad över att faktiskt bo i Göteborg då det är här och i Lund de är bäst på hjärtan.

Så ja, det kommer att vara en otrolig tuff tid framöver och jag har redan gråtit mig till söms många nätter men det KOMMER BLI BRA, för det finns inget annat. Det måste bli bra och så är det. Men jag tror inte att jag kommer förstå fullt ut förrän jag håller min dotter i min famn, och om jag är orolig nu så kommer jag att vara hundra gånger mer orolig då. Just nu njuter jag av att vara gravid, för i min mage känns det som om hon är skyddad, jag känner hennes sparkar och det känns som om hon är trygg. Så jag tänker försöka njuta av den känslan så länge det bara går. Förhoppningsvis visar hjärtultraljudet nästa vecka att läget är stabilt eller har blivit bättre, vi håller alla våra tummar och tår. Vi älskar dig redan så mycket vårt lilla hjärtebarn <3

 

                                

 

När allt inte går som tänkt

Så otroligt längesedan jag skrev nu, men jag känner att jag behöver skriva. Både för att det är skönt att få skriva av sig, speciellt när man går igenom mycket. Men också för att komma ihåg, se tillbaka och se hur man tänkte och kände just då. Jag vet inte hur mycket jag kommer att skriva, eller hur ofta men det känns skönt att ha ett forum där tankarna kan flöda. Det var ca ett år sedan jag skrev sist och mycket händer på ett år. I julas, den 19 december fick jag ett tydligt plus på stickan. Jag var gravid! I smyg köpte jag en body och ett par matchande leggings där det stod "born in 2018" på. Den 21 december åker jag, sambon och sonen till Österrike och det var inte förrän den 24 december som jag gav sambon dessa små kläder på julaftons morgon. Han blev jättechockad men efter att ha smält det, väldigt glad. Resten av familjen överraskade vi på kvällen då sonen fick öppna ett paket där det låg en syskonbok i. Alla blev självklart superglada!

I början mådde jag ganska illa, spydde aldrig men jag hade otroligt svårt att äta och det var väldigt jobbigt. Men så småningom försvann illamåendet och jag mådde toppen! Det kändes inte alls som om jag var gravid och jag gick knappt upp någonting, vilket oroade mig lite men barnmorskan sa att det var normalt. Vi gjorde ett supertidigt ultraljud i vecka 6 då jag fick lite ljusrosa på pappret när jag torkade mig efter att ha kissat men allt såg bra ut och hjärtat tickade fint, sedan fick jag se bebis igen dagen innan vecka 13 och även veckan där efter för att göra KUB. Allt såg bra ut och vi fick jättebra svar på KUB vilket var skönt!
I vecka 15-16 började jag fundera över sparkarna då jag inte hade känt något alls än. Med Nicolas så kände jag fladder i vecka 14 och regelbundna tydliga sparkar från vecka 17. Alla säger ju att allt både känns och syns tydligare andra gången, ja så var det inte för mig i alla fall. Hade gått upp 2 kilo istället för 10, hade ingen foglossning och kände inte ett smack! Jag var glad över att få må bra den här graviditeten. Förra gången var jag sjukskriven från vecka 17 pga. foglossning och nu kunde jag gå mina powerwalks utan problem. Men hade en jobbig känsla eftersom jag även var lite orolig, det var ju så annorlunda från sist...

Först i vecka 20 fick vi tid för rutinultraljudet och jag var mycket mer nervös än sist. Hade de senaste ca 2 veckorna trott att jag känt bebis någon gång men var så himla osäker, det var först dagen innan RUL som jag kände den första "tydliga" sparken. Det var en lättnad, men av någon anledning var jag ändå mer orolig än sist. Så den 4e april klockan 10.30 var det dags för ultraljud. Barnmorskan gick igenom allt hon skulle, tittade igenom alla kroppsdelar och berättade vad hon såg och gick sedan vidare till nästa kroppsdel. När hon kom till hjärtat blev hon tyst. Jag fick en ilande känsla genom hela kroppen och kände hur paniken steg. Hon fortsatte att vara tyst. Jag mådde allt sämre för jag kände på mig att något var fel och jag kunde inte längre titta på skärmen med bilden på min bebis hjärta, jag var tvungen att titta bort för att inte få mer panik eller spy av oro. Tillslut sa hon att hon inte kunde se det hon behövde riktigt och att det kan vara så ibland beroende på hur bebis ligger men att hon måste hämta en till barnmorska som också kan titta. Trots det hon sa så visste jag att något var fel och jag började må mer illa, fick sätta mig upp och Hampus hämtade papperskorgen. Jag spydde inte men det tog ett tag innan jag kunde lägga mig ner igen.

Efter en liten stund kom den andra barnmorskan in och jag kunde bara titta upp i taket men sneglade på skärmen då och då, eftersom jag ändå ville se. De satt tysta båda två förutom ett litet "mm" då och då, och ett "ser du det jag ser" eller vad dom nu sa... Jag kunde bara fokusera på att något var fel. Tillslut sa den ena att dom inte kunde få till de bilder som de behövde då bebis låg med ryggen mot magen och de hade därför svårt att se hela hjärtat. Vi skulle därför få träffa en läkare som skulle titta närmre på det. Hon hämtade papper och torkade min mage från gelen och den andra barnmorskan gick ut för att boka en ny tid till oss. Vi visste inte om allt annat på vårt barn såg bra ut, om det bara var hjärtat de inte kunde se allt på och det kändes som ett väldigt abrupt avslut. Jag frågade om jag i alla fall kunde få veta om det var en flicka eller pojke då jag ville ha med mig något positivt från ultraljudet, inte för att det spelar någon roll egentligen men ville i alla fall glädjas åt om det låg en bror eller syster till Nicolas inne i magen. Hon kletade på ny gel på magen och var snäll och tittade, hon berättade att det är en liten flicka <3

Vi fick tid hos läkaren två dagar senare, fredag den 6 april. Fortsättningen skriver jag om i nästa inlägg då det kommer att bli för långt här annars. Men det var skönt att få ner en kort version av början av min graviditet i ord. Förra gången skrev jag graviddagbok men det har jag inte alls hunnit med den här gången så istället blir det uppdateringar här. 



Hur firade vi påsk?

I år blev det två påskfiranden. Dagen innan påskafton så bjöd vi hit mamma på påskmiddag. Blev en väldigt god middag om jag får säga det själv haha! Vi alla fick påskägg och även en bukett blommor. Hon är så söt min mami. Blev en lugn kväll (såklart) och så mysig! Dagen efter blev det dock fest hos Hampus bror och Nicolas fick sova hos mormor. Supertrevligt men jag är ju så orutinerad nu för tiden och vid 12 kastade vi in handduken, köpte mat och åkte hem. Resten drog ut på klubb men jag var alldeles för trött för det haha. När man i vanliga fall varvar ner runt 18 och lägger sig runt 21 så tycker jag ändå att 12 var ganska bra ;) Bjuder på bilder från både dagen innan påsk och från påskafton.

Vet inte riktigt vad Nicolas tittar på på dessa bilder haha, han ville inte riktigt titta in i kameran.

Min fina familj <3

Lite mycket för tre personer så vi tog med resten till Martin (Hampus bror) dagen efter vilket uppskattades!

Ett glas hemma med min blivande man innan vi åkte

Alltså dessa strumpbyxor är så himla bekväma och bra men gör sig så fula på bild!

Efter något glas vin blev det sådana här bilder...