Sara Leffler

Kategori: Ultraljud

Det senaste hjärtultraljudet

För två dagar sedan hade vi som sagt både tillväxtultraljud, hjärtultraljud och ett bokat möte med en sköterska som jobbar på hjärtavdelningen som även skulle visa oss runt. Helt ärligt så var det här en av de jobbigaste besöken. Både jag och Hampus kände oss mentalt utmattade och det går inte att förklara för någon som själv inte har varit i situationen. Man kan inte riktigt greppa allt och det är så många känslor på en och samma gång. Jag har inte orkat skriva något och knappt orkat prata med någon då man bara vill ta in och bearbeta all information och intryck själv. Men jag vet att det är bra för mig att skriva och jag vill uppdatera er om vad som sker och hur vi mår. Jag har varit så otroligt tacksam över alla fina sms som har trillat in efter att ni har läst bloggen. Det känns fint att vänner och familj läser och är ett sådant stort stöd för oss. Det betyder väldigt mycket!

Tillväxtultraljudet -

Dagen började med att min mamma kom till oss tidigt på morgonen då hon skulle passa Nicolas. Han är fortfarande dålig i magen förresten, stackarn! Har varit hemma ed honom nu dessa dagar och kommer behöva vara hemma imorgon också. I vilket fall, jag och Hampus hade tid 08.45 på Östra sjukhuset där vi gör alla undersökningar och får träffa en supertrevlig läkare som ska göra tillväxtultraljudet. Måste säga att personalen vi har träffat hittills är otroligt underbara! Hon gick igenom allt hon skulle på bebis i magen och sa att allt såg superbra ut, vi fick även se henne i 4D, det var såå häftigt! Det blir nästan som en skulptur av en lerfigur fast av vårt barn. Tyvärr låg navelsträngen för ansiktet så hon såg lite "smält" ut, men läkaren sa att det blir så när barnet inte ligger "fritt"i fostervatten utan har något som blockerar. De är så gulliga som skriver ut bilder till oss varje gång vi är där fast än vi inte frågar. Hon väger just nu 1.1 kg vilket är helt normalt för den här veckan, så det var skönt!

Efter tillväxtultraljudet hade vi några timmar att fördriva så vi åkte in till stan. Vi har en liten "grej" att efter varje gång vi har ultraljud så köper vi ett litet plagg till henne, för att dagen ska kännas mer "normal" och inte bara vara jobbig. Vi hade från början tänkt att åka hem emellan men Nicolas sov så då kändes det onödigt. Vi åt istället lunch på stan och hade det jättetrevligt, vi var glada över att tillväxtultraljudet såg så bra ut <3

Två bilder från lunchen, innan alla känslor kom ikapp.

Hjärtultraljudet - 

12.30 har vi hjärtultraljudet, usch, man är så otroligt nervös varje gång. Nu fick vi en manlig barnkardiolog som vi inte hade träffat innan. Ultraljudet gick betydligt snabbare än sist men det var nog för att de hade fått ganska bra bilder sedan tidigare och som även stämde överens med det som han såg nu. Läget var ganska oförändrat vilket var skönt på ett sätt då man självklart är rädd att det ska dyka upp något nytt... Men samtidigt försvann lite hopp om att två av felen blir bättre tills hon föds. Han sa att han var mer säker nu på att det var en avbruten aortabåge än vad man hade varit tidigare trots stark misstanke. Hålet mellan kamrarna har tyvärr inte blivit mindre vilket innebär att de kommer behöva sätta ett band runt lungpulsådern under samma operation som när de ska sy ihop aortabågen. Det betyder att hon kommer behöva opereras om ett år igen för att ta bort bandet, samt sy ihop hålet. Aortan har inte heller växt till sig utan är fortfarande för smal, så de kan behöva vidga den, men jag vet inte när det kommer att ske.

Så ja, det är så det ser ut just nu. Han förklarade att de inte kommer kunna säga exakt vad de kommer att göra förrän hon är ute ur magen och de kan röntga hennes hjärta, då ser de allt betydligt bättre och mer detaljerat vad jag har förstått det som. Sedan kommer kirurgerna ha en konferens där de bestämmer vad de anser är bäst för just vår dotter, därefter meddelar de oss och sedan blir det operation. Så om inget akut sker efter födseln så kommer hon att ligga under övervakning med medicin som håller ductus öppet i ca en vecka. Efter operationen kommer hon att få spendera ytterligare några dagar under övervakning. Det innebär att vi får åka hem varje dag utan vår bebis i 1-2 veckor då vi inte får sova där. Jag vet att det är för hennes bästa och att det är dom som ser till att vår flicka får leva men det gör så fruktansvärt ont redan nu att veta att jag inte kommer få åka hem med vår dotter. 

Så mycket känslor - 

Hon förväntas behöva ligga inne mellan 4-6 veckor om allt går som det ska, utan komplikationer, infektioner eller dylikt. Men när hon får eget rum så får jag som tur är sova där. Hampus kommer då att sova hemma med Nicolas. Usch, kommer bli så otroligt jobbigt att Nicolas inte kommer få ha oss båda hemma varje dag, det kommer att göra så ont att inte kunna ha vällingmys, pussa honom godnatt och vakna upp till att han ropar mamma. Hur jag än gör så kommer jag att behöva vara borta från ett av mina barn. Det är bara en "kort" tid men 1-1,5 månader känns som en evighet när det gäller ens barn...

Vi fick som sagt en rundtur på hjärtavdelningen och att få se de små kuvöserna med små barn gör ont i hjärtat, när sköterskan visade oss ett tomt rum hör vi en helikopter och då säger hon "det är en av bebisarna som kommer in idag, där dom inte hade upptäckt hjärtfelet på ultraljudet". Det skulle komma in två hjärtebarn med ambulanshelikopter den dagen och där stod vi vid den ena flickans säng, hon hade fått ett gosedjur där en lapp med hennes namn hängde runt halsen. Då sjönk det in att snart skulle mitt barn få en sådan säng, med ett gosedjur med sitt namn på. Det rann många tårar den kvällen.

Som ni förstår och som jag har skrivit så är det här otroligt tufft för oss och jag har så svårt att prata om känslor i verkligheten men jag har väldigt lätt till tårar. Därför är det lättare för mig att skriva om allt. Det är mycket funderingar och en stor oro. Vi har inte heller någon aning om hur vi ska lösa allt praktiskt med försäkringskassan, hur vi ska dela upp vår tid, hur kan vi göra så att Nicolas får en normal och fungerande vardag? Kommer vi ha tid att laga mat? Finns det någon möjlighet att lösa en bil, parkering osv. så att vi slipper åka kollektivt för att minska risken för infektioner och smitta? Får Nicolas behålla sin plats på förskolan? Ja, det är mycket som snurrar runt i huvudet utöver att vi kommer få ett sjukt barn, det är mycket runt om som måste kunna gå runt. Eftersom Nicolas inte kan vara på förskolan den första tiden (pga smittorisk) så har vi varit oroliga över hur vi ska få det att gå ihop. Men vi har en otrolig tur som har en sådan fin familj som har sagt att de tar ledigt och som kommer att hjälpa oss med honom vilket är en enorm lättnad! Så även om det tär på oss att vara ifrån honom så vet vi att han kommer att vara i trygga händer med personer som han älskar. Ja, det känns som om jag skulle kunna skriva om allt och inget i evigheter vad gäller det här så jag avslutar här...

Det blir bra tillslut va...?

Vad är det för hjärtfel vår dotter har?

Ja, som jag skrev i det tidigare inlägget tänkte jag gå in närmre på vad de såg på den senaste kollen. Vi var där den 2 maj (jag var då i vecka 24), så det är snart en månad sedan. Jag jobbade den dagen då vi inte hade hjärtultraljud förrän kl 15.00. klockan 13.15 ringer en specialist från Östra och undrar var vi har tagit vägen, jag berättar då att jag trodde att vi hade hjärtkollen klockan 15. Ja, det hade vi men tydligen var det ett tillväxtultraljud inbokat klockan 13 också vilket vi inte hade fått någon information om (trots att vi hade fått tre remisser om tre tider från vecka 28). Det är inte på grund av att vår dotter har ett hjärtfel utan för att jag fick svår havandeskapsförgiftning förra graviditeten. I vilket fall som helst, mannen som ringde var otroligt snäll och kunde klämma in oss klockan 14 istället så jag fick åka från jobbet direkt, när jag var framme öppnade jag dörren till ultraljudsmottagningen prick 14.00 och han kom dit samtidigt så det var bara att gå in. Hampus kom ca en kvart senare då han var på vagnen bakom mig. Allt såg jättebra ut på tillväxtultraljudet i alla fall och vi fick bekräftat återigen att det är en liten flicka.

Efter tilllväxtultraljudet skulle vi som sagt på hjärtultraljud. Vi fick den här gången en barnkardiolog som har jobbat i Kanada med hjärtan och sägs vara otroligt duktig. Som vanligt undersöktes bebis hjärta i ca 40 minuter. Det är extremt jobbigt att bara ligga där och bli undersökt så länge medan alla i rummet är tysta. Självklar kan man ställa någon fråga då och då men läkarna behöver vara koncentrerade såklart, och man är rädd att störa ifall de skulle "missa" något. De vill helst inte heller svara på alla frågor förrän undersökningen är klar och de har gått igenom alla bilder och kan ge mer säkra svar.

Hon berättade att det verkar vara ett stort VSD, alltså hål mellan kamrarna, det fanns också en risk för fler små hål som är svåra att se med ultraljudet när fostret ligger i magen. När hon tittade på aortan så har dom en "gräns" som de går efter. -2 samt +2, under eller över klassas som för litet/för stort och är alltså ett hjärtfel, samma sak gäller lungpulsådern. Vår dotter har -2 på aortan och +2 på lungpulsådern och ligger alltså precis på gränsen. Det här kan ändras under fosterstadiet och då kan aortan bli både mindre och större beroende på hur det växer i förhållande till hjärtat. Om det ser ut som det gör nu och flödet fungerar som det ska är det inte säkert att något behövs göras åt det men hon kommer få gå på hjärtultraljud för att se att läget är stabilt. Det kan dock hända att de behöver operera in ett band på lungpulsådern så att inte flödet blir för kraftigt, men kommer inte ihåg om det berodde på hennes VSD eller pga aortan.

Ja, det här var två fel vi visste om redan och skulle följa upp men den här gången fick vi ännu ett jobbigt besked... Jag berättade sist att de hade svårt att hitta aortabågen men att det inte fanns något backflöde eller dylikt och att det betydde att den fanns där. Tyvärr upptäckte den här läkaren att aortabågen är avbruten, det är alltså ett "stopp". Det som gör att vår flicka får blod ut i kroppen är ett kärl som heter ductus som bebisar har under fostertiden, samt när de är nyfödda. Men det här kärlet stängs kort efter födseln (i snitt efter 3 dagar). Så vår bebis kommer direkt efter födseln behöva tas ifrån oss för att sätta in en kateter med medicin som håller ductus öppet, för om kärlet stängs får hon inget blod ut i kroppen. Det innebär alltså att hon måste opereras så fort hon är stabil, inom några dagar efter födseln för att då sy ihop aortabågen så att blodet kan flöda där det ska. Det här hjärtfelet heter IIA (avbruten aortabåge) och vad jag har förstått det som så är det väldigt ovanligt och endast 1% av alla som föds med hjärtfel har det här. Det är svårt att ta in att vår lilla flicka innefattar den procenten. 

Det kommer bli en otroligt orolig och tuff start för vår lilla flicka och för oss. När jag blir utskriven efter förlossningen så kommer hon få ligga kvar under övervakning, vi får alltså inte sova där med henne utan måste åka ifrån vår bebis. Det gör ont i hela mig att behöva tänka på. Så fram tills operationen kommer vi endast få vara med henne på dagarna. Efter operationen kommer hon även behöva ligga under övervakning när ductus stängs och aortan ska ta över blodflödet ut till kroppen, samt se att det inte uppstår några andra komplikationer. Om allt går som det ska kommer hon sedan att få ett eget rum på hjärtavdelningen och då, äntligen, så kommer vi att få bo där med henne, dag och natt tills att hon blir utskriven <3

Det här är vad vi vet just nu och vi har som sagt nästa koll den 5e juni. Då har vi även tillväxtultraljud på förmiddagen och en bokad tid med en sköterska som ska visa oss runt på hjärtavdelningen under eftermiddagen. Vi är så otroligt tacksamma över att det här upptäcktes i tid och inte efter att hon var född. Det är en sådan otroligt stor sak att ta in och förbereda sig på och nu har hon mycket bättre chanser än om de skulle upptäckt det efter födseln och det eventuellt hade varit för sent. Nu kommer jag att föda på specialistavdelningen och det kommer att finnas ett team redo på plats för att ta hand om henne och sätta in alla åtgärder som behövs på en gång. Det ger henne de bästa förutsättningarna och vi kan förbereda oss mentalt (så gott det går) på "planen" och allt som förväntas ske.

Nu njuter jag för fullt av att vara gravid och känna hennes sparkar. I magen är hon trygg och det känns som om jag skyddar henne mot allt, men jag vet att när hon föds så måste jag lägga hennes liv i någon annans händer och det gör så fruktansvärt ont att tänka på. Men som sagt, jag är tacksam över att vi vet om det och att vi faktiskt bor i Sverige och i Göteborg då vi har bland den bästa hjärtvården i Europa. 

På bilden ser ni ett hjärta med IIA, där läkaren har ritat ska aortabågen egentligen gå ihop och det är det som då behövs opereras strax efter födseln. 

Början på en lång resa

Som jag skrev i förra inlägget så skulle vi få träffa en läkare som skulle titta på hjärtat. Eller ja, en barnmorska som var mer inriktad på sådana här saker antar jag. Vi var ju otroligt oroliga men hon var väldigt varm och trevlig. Hon berättade innan att hon inte skulle prata så mycket medan hon undersökte och att det inte betyder att något är fel. Jag var väldigt kissnödig sedan innan (det stod att man ska komma dit med fylld blåsa) och efter kanske 10 min- 15 min in i undersökningen så kunde hon fortfarande inte se allt i hjärtat ordentligt då bebis låg med ryggen mot magen så jag fick gå på toa för att se om hon skulle röra på sig men det gjorde hon inte. Jag fick snurra runt på undersökningsbordet och hon "dallrade" på min mage för att försöka få bebis att röra på sig men nej, det gick inte. Då sa hon efter ytterligare 15-20 min att vi skulle få träffa en barnkardiolog som är ännu duktigare och är specialist på att undersöka hjärtan. Men hon sa också att det betyder inte att något är fel men hon kunde inte få till de bilder som krävdes och kunde därför inte godkänna hjärtat, men att det berodde på hennes kunskap och inte nödvändigtvis det lilla hjärtat. 

Nästa tid fick vi på tisdagen 4 dagar senare i vecka 21 (20+0), då fick vi träffa barnkardiologen som är överläkare. På den här undersökningen var jag också otroligt kissnödig men hade inte möjligheten att tömma blåsan, tillslut hade jag ont för att jag var så kissnödig. Fick sedan veta att det knappt spelar någon roll om blåsan är fylld eller inte... jaja, I vilket fall som helst, hon var otroligt noga och undersökte hjärtat i säkert 40 minuter utan någon paus. Bebis låg fortfarande åt "fel" håll vilket gjorde undersökningen svårare men läkaren kunde nu bekräfta att vår lilla flicka har ett hål i kammarväggen och hon hon kunde inte heller se aortabågen men sa att det kunde bero på hur hon ligger i magen. Jag hade ju förstått sedan innan att något var fel, även om alla sa att det inte behövde vara så. Jag hade redan börjat bearbeta att vår tjej hade hjärtfel, även om det kändes som om en matta drogs undan mina fötter nu när det blev bekräftat. Min sambo tog nog det här ultraljudet hårdast då han hade levt på hoppet om att de bara inte kunde se hjärtat ordentligt. Vi satt ett bra tag med läkaren och pratade och hon förklarade det hon hade sätt men ville självklart boka in en ny tid för att se hur allt låg till med aortan (den stora kroppspulsådern). Hon skulle ringa dagen därpå för en tid samma eller veckan efter så att hon och en till hjärtspecialist kunde titta.

Redan samma dag fick vi ett samtal och fick en tid dagen efter. Hon hade fått tag på en tid med en annan barnkardiolog och bokade den så att vi skulle få komma in så snabbt som möjligt. Nästa dag får vi träffa två barnkardiologer som var otroligt trevliga och de satt faktiskt och pratade och förklarade medan de gjorde ultraljudet, de visade oss vad de letade efter och det kändes som om man faktiskt var delaktig i att försöka hitta allt (även om vi självklart inte ser vad som är vad via ultraljud). Nu hade jag faktiskt struntat i att ha fylld blåsa och i början låg bebis åt "rätt håll" äntligen fick de till några bra bilder! Efter ungefär 40 minuter så får vi gå till väntrummet då överläkaren (som gjorde ultraljudet dagen innan) skulle komma in och titta på bilderna osv. tillsammans med dom andra två. Efter en liten stund fick vi komma tillbaka in. Som hon berättade dagen innan har vår dotter VSD (hål i kammarväggen), sedan berättade hon att även om de inte kunde se hela aortan på grund av hur bebis låg (hon vände sig sedan), så kunde dom se delar här och var och att det inte fanns något backflöde vilket innebär att den finns där! Däremot är aortaklaffen för smal och vad jag uppfattade det som, även aortabågen men just nu ser flödet bra ut som tur är. Sedan är även lungpulsådern lite för stor. Även nu fick vi sitta ett bra tag och prata, fråga och hon ritade upp för oss på papper hur det såg ut. Äntligen hade vi fått svar...

Hon sa att bebis förmodligen kommer att behöva opereras tidigt på grund av aortan (Hypoplastisk aortabåge kallas det här hjärtfelet). Sedan kommer det eventuellt behöva sätta ett band runt lungpulsådern och om hålet i kammarväggen är för stort så kan de då väntas med att sys ihop. Allt är väldigt nytt för oss och det är otroligt mycket information att få, ta in, bearbeta och komma ihåg. Vi fick även frågan om vi ville gå vidare med graviditeten eller avbryta, men en abort fanns inte på kartan så vi tackade nej till det där och då. Läkaren sa att det är rutin att fråga vid sådana här "upptäckter" men att hon tror att vår flicka efter operation/er kommer få ett långt liv som vem som helst vilket var väldigt skönt att höra. Aortan kan bli smalare under fosterstadiet men kan också bli större så just nu vet vi inte hur allvarligt det kommer att vara när hon föds men vi kommer att få gå på hjärtultraljud var 4:e vecka (som det ser ut just nu) fram tills förlossningen. Jag kommer även att få göra tillväxtultraljud på bebis var 4:e vecka från vecka 28 då jag fick svår havandeskapsförgiftning förra graviditeten. Plus att jag går och tar prover/blodtryck varannan vecka hos barnmorskan. Så det kommer bli en hel del besök hos både MVC och på Östra här framöver. Men jag måste säga att jag är oerhört tacksam över att hjärtfelen upptäcktes i tid och att dom kommer att vara beredda med ett team ifall det skulle behövas när hon föds. Jag är också otroligt glad över att faktiskt bo i Göteborg då det är här och i Lund de är bäst på hjärtan.

Så ja, det kommer att vara en otrolig tuff tid framöver och jag har redan gråtit mig till söms många nätter men det KOMMER BLI BRA, för det finns inget annat. Det måste bli bra och så är det. Men jag tror inte att jag kommer förstå fullt ut förrän jag håller min dotter i min famn, och om jag är orolig nu så kommer jag att vara hundra gånger mer orolig då. Just nu njuter jag av att vara gravid, för i min mage känns det som om hon är skyddad, jag känner hennes sparkar och det känns som om hon är trygg. Så jag tänker försöka njuta av den känslan så länge det bara går. Förhoppningsvis visar hjärtultraljudet nästa vecka att läget är stabilt eller har blivit bättre, vi håller alla våra tummar och tår. Vi älskar dig redan så mycket vårt lilla hjärtebarn <3

 

                                

 

När allt inte går som tänkt

Så otroligt längesedan jag skrev nu, men jag känner att jag behöver skriva. Både för att det är skönt att få skriva av sig, speciellt när man går igenom mycket. Men också för att komma ihåg, se tillbaka och se hur man tänkte och kände just då. Jag vet inte hur mycket jag kommer att skriva, eller hur ofta men det känns skönt att ha ett forum där tankarna kan flöda. Det var ca ett år sedan jag skrev sist och mycket händer på ett år. I julas, den 19 december fick jag ett tydligt plus på stickan. Jag var gravid! I smyg köpte jag en body och ett par matchande leggings där det stod "born in 2018" på. Den 21 december åker jag, sambon och sonen till Österrike och det var inte förrän den 24 december som jag gav sambon dessa små kläder på julaftons morgon. Han blev jättechockad men efter att ha smält det, väldigt glad. Resten av familjen överraskade vi på kvällen då sonen fick öppna ett paket där det låg en syskonbok i. Alla blev självklart superglada!

I början mådde jag ganska illa, spydde aldrig men jag hade otroligt svårt att äta och det var väldigt jobbigt. Men så småningom försvann illamåendet och jag mådde toppen! Det kändes inte alls som om jag var gravid och jag gick knappt upp någonting, vilket oroade mig lite men barnmorskan sa att det var normalt. Vi gjorde ett supertidigt ultraljud i vecka 6 då jag fick lite ljusrosa på pappret när jag torkade mig efter att ha kissat men allt såg bra ut och hjärtat tickade fint, sedan fick jag se bebis igen dagen innan vecka 13 och även veckan där efter för att göra KUB. Allt såg bra ut och vi fick jättebra svar på KUB vilket var skönt!
I vecka 15-16 började jag fundera över sparkarna då jag inte hade känt något alls än. Med Nicolas så kände jag fladder i vecka 14 och regelbundna tydliga sparkar från vecka 17. Alla säger ju att allt både känns och syns tydligare andra gången, ja så var det inte för mig i alla fall. Hade gått upp 2 kilo istället för 10, hade ingen foglossning och kände inte ett smack! Jag var glad över att få må bra den här graviditeten. Förra gången var jag sjukskriven från vecka 17 pga. foglossning och nu kunde jag gå mina powerwalks utan problem. Men hade en jobbig känsla eftersom jag även var lite orolig, det var ju så annorlunda från sist...

Först i vecka 20 fick vi tid för rutinultraljudet och jag var mycket mer nervös än sist. Hade de senaste ca 2 veckorna trott att jag känt bebis någon gång men var så himla osäker, det var först dagen innan RUL som jag kände den första "tydliga" sparken. Det var en lättnad, men av någon anledning var jag ändå mer orolig än sist. Så den 4e april klockan 10.30 var det dags för ultraljud. Barnmorskan gick igenom allt hon skulle, tittade igenom alla kroppsdelar och berättade vad hon såg och gick sedan vidare till nästa kroppsdel. När hon kom till hjärtat blev hon tyst. Jag fick en ilande känsla genom hela kroppen och kände hur paniken steg. Hon fortsatte att vara tyst. Jag mådde allt sämre för jag kände på mig att något var fel och jag kunde inte längre titta på skärmen med bilden på min bebis hjärta, jag var tvungen att titta bort för att inte få mer panik eller spy av oro. Tillslut sa hon att hon inte kunde se det hon behövde riktigt och att det kan vara så ibland beroende på hur bebis ligger men att hon måste hämta en till barnmorska som också kan titta. Trots det hon sa så visste jag att något var fel och jag började må mer illa, fick sätta mig upp och Hampus hämtade papperskorgen. Jag spydde inte men det tog ett tag innan jag kunde lägga mig ner igen.

Efter en liten stund kom den andra barnmorskan in och jag kunde bara titta upp i taket men sneglade på skärmen då och då, eftersom jag ändå ville se. De satt tysta båda två förutom ett litet "mm" då och då, och ett "ser du det jag ser" eller vad dom nu sa... Jag kunde bara fokusera på att något var fel. Tillslut sa den ena att dom inte kunde få till de bilder som de behövde då bebis låg med ryggen mot magen och de hade därför svårt att se hela hjärtat. Vi skulle därför få träffa en läkare som skulle titta närmre på det. Hon hämtade papper och torkade min mage från gelen och den andra barnmorskan gick ut för att boka en ny tid till oss. Vi visste inte om allt annat på vårt barn såg bra ut, om det bara var hjärtat de inte kunde se allt på och det kändes som ett väldigt abrupt avslut. Jag frågade om jag i alla fall kunde få veta om det var en flicka eller pojke då jag ville ha med mig något positivt från ultraljudet, inte för att det spelar någon roll egentligen men ville i alla fall glädjas åt om det låg en bror eller syster till Nicolas inne i magen. Hon kletade på ny gel på magen och var snäll och tittade, hon berättade att det är en liten flicka <3

Vi fick tid hos läkaren två dagar senare, fredag den 6 april. Fortsättningen skriver jag om i nästa inlägg då det kommer att bli för långt här annars. Men det var skönt att få ner en kort version av början av min graviditet i ord. Förra gången skrev jag graviddagbok men det har jag inte alls hunnit med den här gången så istället blir det uppdateringar här. 



Fjärde ultraljudet - RUL

Fjärde ultraljudet, det mest spännande skulle jag vilja säga. Vi gick in utan förväntningar (men självklart fanns tanken i bakhuvudet att man oftast får reda på könet om man vill). Nu var bebis så pass stor att man kunde se att allt i hjärtat såg bra ut vilket man inte har kunnat se innan. Vi blev så glada när hon sa att allt såg bra ut. När hon hade gått igenom bebisens alla delar, gjort alla koller och konstaterat att det var en frisk bebis i magen och en normal graviditet som hon uttryckte sig så frågade hon "Är det något annat ni vill veta eller undrar över?" vilket kändes som en slags invit till att fråga om hon kunde se könet. Så det gjorde vi. Och med en gång såg hon att det var en liten pojke så som tur var låg bebis rätt! Vi blev även framflyttade två dagar så nu har vi fått det sista datumet, 3 oktober <3

Den här gången gick vi där ifrån med lyckokänslor, bebis mådde toppen och äntligen fick vi veta vem som gömde sig där inne. Jag är en person som gillar att ha kontroll och planera så nu kunde vi stryka alla flicknamn från listan, köpa kläder som inte bara är könsneutrala, planera färger till bebissaker osv... Innan någon är framme och predikar eller har någon tanke, så säger jag att nej, jag vill inte bara ha könsneutrala kläder till vår son. Det är en pojke och då vill jag ha kläder som gör att man ser att det är en pojke. Om han vill ha en klänning, rosa glitter tröjor eller rosetter i håret när han är äldre och kan bestämma själv så absolut! Men tills dess så köper vi det vi tycker är fint och passar honom :)

I alla fall, vi firade med en heldag på stan där vi köpte massa kläder till mini, tittade på barnvagnar osv och sedan åt vi god mat i Linné! Vi hade turen och hade underbart väder också så hela dagen var verkligen helt fantastisk. Blev ett härligt litet "firande" för mig och Hampus. Självklart ringde vi även till familj och berättade att det var en liten pojke där inne och gick även ut på Facebook med att vi väntar barn.

RUL-bilden blev nog den sämsta bilden från ultraljuden konstigt nog... men han ville inte ligga still!! Barnmorskan försökte sååå länge men han vände på sig hela tiden och ville absolut inte vara med på bild haha. Jag kan inte fatta att det bara är 4 månader kvar tills vi får träffa honom. Lilla N <3

 

Tredje ultraljudet

 

Tredje ultraljudet gjorde vi privat på Barnmorskegruppen och kostade 700 kr. Då var vi i slutet av vecka 15 (Vi trodde slutet av vecka 16 så blev tillbakaflyttade IGEN. (Dock handlar tillbakaflyttnigarna bara om någon/några dagar och inte hela veckor vilket det kan låta som). 5 oktober var det nya datumet.

Jag hade bokat det här som en överrakning till H. Planen var att ta reda på kön så att man kunde börja planera och köpa grejer... men det fick vi inte. De vägrar att säga könet innan vecka 18. Vilket jag inte hade fått förklarat i mailet innan där jag hade skrivit och frågat. Dåligt. Och visst, det viktigaste är självklart att bebis mår bra men när jag har mailat och frågat och fått ett svar där det låter som att man ev. kan se kön (trodde att det berodde på hur bebisen låg osv) och inte ett tydligt nej, vilket barnmorskan gav innan vi ens hade börjat, så känner man sig bestulen på det man hade i sina förväntningar. Speciellt eftersom det var en överraskning och jag hade tänkt att vi skulle gå ut och käka efter och ha en jättemysig dag. Så jag blev mest ledsen och besviken och fick ligga där och hålla tillbaka tårarna under hela ultraljudet. Blev dock glad när hon visade oss bebisens alla delar (skelett, urinblåsa, magsäck osv...) och förklarade vad det var och att allt vad hon kunde se såg bra ut. Det var en lättnad, vilket det är varje gång. Samt att vi fick se bebis sprattla omkring
Bortsätt från besvikelsen jag kände så var det här nog det häftigaste av ultraljuden. Bebis hade utvecklats så otrolig mycket sedan KUB, och man kunde se allt så himla tydligt! Helt fantastiskt. Skulle ha njutit så mycket mer om jag hade gått in utan förväntningar... Så mitt tips är, att alla ni som ska göra ultraljud med stora förväntningar... Kasta bort dem och ta det för vad det är, då kommer ni att känna er som världens lyckligaste blivande föräldrar och inte som ett barn som inte får sin vilja igenom. Det vet jag, för det fjärde ultraljudet var det helt annorlunda. Då gick jag (vi) där ifrån som världens lyckligaste.

 

 

Ultraljud nr 2 - KUB

 

Andra ultraljudet vi gjorde var KUB i Eriksberg och kostade 1600 kr. Då var vi i vecka 12 men trodde att vi var i vecka 13 så blev tillbakaflyttade några dagar. Nytt datum var 30 september. Det fanns två anledningar till att vi valde att göra det. Det är ju oftast inget man gör i våran ålder då det är väldigt låg risk för kromosomfel. Det här är ju en väldigt känslig grej som många tycker är fel att man gör pga. att det anses att man värdesätter ett friskt barns liv mer än ett sjukt eller "annorlunda" barn. Jag tänker inte gå in djupare på det här utan bara berätta varför vi gjorde det.

 

För det första ville vi se bebis, ja jag vet, man ska inte göra ultraljud bara för att se den lilla men jag ser det som en trygghet att med jämna mellanrum se bebis för att se så att allt ser bra ut. Jag vill inte bara gå på rutinultraljudet och knappt se vår lilla knodd. Men det är JAG, alla är vi olika och alla har inte heller möjligheten till att göra ultraljud tidigare pga. kommunen, MVC eller ekonomin. Sedan har min sambo även en halvbror som har Downs syndrom. Det är sällan att det är ärftligt men ibland är det det och självklart vill man (vi i alla fall) vara så förberedda som möjligt på allt vad gäller ens framtida barn. Så det var viktigt för oss att kolla och även ha en dialog om hur vi skulle hantera det. Dock fick vi jättefina resultat på testerna och även på ultraljudet. Så risken är minimal men där emot kan man aldrig få ett självklart svar vilket vi är medvetna om. Men hur det än blir så kommer vi att älska våran son till månen och tillbaka, såklart <3

 

Lillen har fått in tummen i munnen, antagligen av misstag då de inte börjar suga på tummen förrän senare i graviditeten. Men så gulligt att vi fick det på bild!

 

 

Tidigt ultraljud i vecka 9-10

Tänkte göra ett inlägg om dagen de närmsta dagarna och skriva om ultraljuden vi har varit på än så länge. Vi har ju hunnit med fyra stycken redan. Det är alltid roligt att få se vår lilla pöl. Det är vårat smeknamn för bebis när vi inte kallar honom bebis eller vid hans namn. Ja, vi har nog redan kommit fram till vad han ska heta men håller det hemligt då man aldrig vet ifall det blir något annat då vi fortfarande spånar för att se vad som känns rätt. Men tror att vi har ett vinnande namn!

Anledningen till smeknamnet pölen är pga. första gången vi fick se bebis. Vi gjorde ett tidigt ultraljud i vecka 9-10 hos vår MVC via buken så det var inget VUL (dock trodde vi att vi skulle gå in i vecka 11 men blev "eventuellt tillbakaflyttade" det var svårt att säga så vi hade kvar BF datumet från sista mens, 27 september.) och då var bebis så liten att det såg ut som en liten vattenpöl innan barnmorskan hade fixerat mojängen (vet inte vad "ultraljudsstaven" heter?) och vi kunde se en litenliten minibebis med stumpar till ben och armar som var riktigt vild och "hoppade" upp och ner i livmodern. Vi fick ingen bild utskriven men min sambo fick ta med mobilen.

Det är inte alla som har möjligheten att få göra ett tidigt ultraljud. Men hos vår MVC blev vi erbjudna det. Jag tror att det är ganska viktigt att ha möjligheten att få göra det om man vill, då många har svårt att ta in eller förstå att man är gravid. Det är en sån stor grej och så ofattbart. När vi såg lillen på skärmen så sjönk det in mer och jag tänkte WOW, den lille plutten ligger i min mage!

Vet inte om ni ser lika tydligt som vi gör då hon pekade och förklarade plus att vi såg det live och lillen hoppade omkring som en riktig vilde! Men jag ser både huvud, armar och ben :)

 

 

 

 

Upp